Funderat länge och han och jag för resten av livet.
Jag har funderat så länge på om jag ska blogga eller inte. Fler av hästvännerna bloggar och jag läser och följer med stort nöje deras sidor. Så - nu är jag här. Tillsammans med Sudden (fast det vet han ju inte nåt om - än...) Hur ofta eller sällan det blir nåt skrivet får väl tiden utvisa. Ni som läser här hoppas jag finner glädje och nöje med det.
Tanken är att jag ska skriva om vår resa tillsammans, den resa som egentligen började i ett ridhus, på en clinic och jag såg honom komma in, inte ens fyllt ett år och jag kände det direkt. Det måste bli han och jag. Det hann gå två år och han hann fylla tre innan det blev vi och resan började på riktigt. Nu är det han och jag. Första året fyllt av skador, andra året fullt med växtvärk. Nu fyller han snart fem, är stoooor och krallig och växer.... Han är en sån underbar personlighet. Så tydlig i sitt språk, om man själv har förmågan att lyssna. Han har sån humor! Visst, det finns också gånger då han tydligt säger "näää, jag VILL inte"! Ibland måste man, ibland inte. Men så är det ju med mig också vissa dagar. Det gäller att minnas det. Inte alltid bara ställa krav.
Nu börjar det hända saker. Vi åker på clinics och träningar; John, trail, kossor, "lektionsridning" för Fredrik. Tränar hemma på banan. Gör framsteg! Jag har inte bråttom med Suddens utveckling och framfart. Det viktigaste är att det blir och känns rätt. Han är en lugn och nyfiken kille som inte har bråttom; han äter långsammast av alla i stallet, han går inte särdeles fort men ändå med schvung i steget. Det är bra för jag har alltid, sedan jag var liten, alltid ätit långsammast av alla, alltid blivit sist klar vid frukost, lunch och middag. Jag tror det är nyttigt.
Sudden och jag tar det i vår takt. Känner oss för tillsammans. Två tävlingar är vi anmälda till nu. Måste träna mer på grinden...sidepass... backa genom L...
